Diktsamlingen »Konsten att sova vaken« utspelar sig i Jakobsberg, Uppsala och ett drömlikt Korea. Det är dikter om uppväxt och vuxenblivande, om att vara en rotlös främling och att skapa sig en plats där man kan höra hemma. Men det är även en skildring av klass, makt och av hur förorten stannar kvar i en även när man flyttat därifrån.

Läs ett utdrag här!

.......................................................................................................................................................

 PRESSRÖSTER

»Som alla bra diktsamlingar har den här mer att ge, än vad man tar till sig vid en första läsning ... Några av samlingens allra kortaste dikter är små poetiska pärlor.«

.......................................................................................................................................................

 Anneli Östlund, vad handlar »Konsten att sova vaken« om?
I denna avhandlas industriella atmosfärer och tonarter i förortens utkanter; resan tillbaka och vägen därifrån – till ett intellektuellt och blomstrande Uppsala. Jag utforskar stämningar i uppväxtmiljön, förorten Jakobsberg, fem stationer ifrån Stockholms central och hamnar i sjuttiotalets svenska folkhem, som väcker en slags ömsinthet hos mig. Jag tycker om att leka i de rummen. Där finns kulörta kuddar, masonitmöbler och kök att kasta pappersflygplan i. Det handlar om förlusten av dessa rum, när området förslummades och ghettoiserades på nittiotalet, ett decennium som urholkade idén om att alla är lika värda, som fråntog oss vår stolthet, värdighet och ansatsen till att skapa oss handlingsutrymme och livsrum.
 
Dikterna växlar med bilder från ett Uppsala som blomstrar av intellektuellt liv, av charm och språklig energi, och ett naturlandskap som har sensualism och färgrikedom. I Uppsala finns allt som inte finns i Jakobsberg. Där finns det stora anrika universitetet, där finns filosofer som står på trappan utanför universitetsbiblioteket och talar med mig, där finns det någon att tala med, att bli tilltalad av. Där kan man bli någon, något, erövra sig ett språk, skapa sig ett handlingsutrymme, valfrihet.
 
Där handlar det om nya landvinningar, om att plantera nya rötter, lägga nya jaktmarker under sina fötter, finna en ny positionsbestämmelse för sitt ofärdiga jag, om tillblivelse och pånyttfödelse, i en stad som vibrerar av skönhet i diktjagets blick.

Är dikterna politiska?
Klassamhället är väldigt närvarande i dikterna i Konsten att sova vaken. Även om jag inte hade något uttalat politiskt ärende när jag började skriva dikterna så är det ofrånkomligt att det finns ett ärende. Det är så djupt rotat och kommer verkligen från de mest personliga erfarenheterna i min uppväxt.

Efter vad jag sett, så går det inte att vara politiskt naiv, omedveten. Det går om man blundar men jag har aldrig gått ut i världen med förbundna ögon. En författares analysverktyg är ju just blicken.
 
Jag hatar vad klassamhället ställde till med de år jag växte upp, särskilt åren mellan 1988 till 1995. Klassamhället ingjuter skam och osäkerhet men vad jag verkligen känner ett våldsamt motstånd mot är den apati och likgiltighet som de här sociala rangordningarna föder och göder hos dem längs ned, en slags självförnedring.
 
Jag tror att de här erfarenheterna lyser igenom i raderna i dikterna så svaret är ja, dikterna är politiska, vilket gör mig till en politisk diktare, ett epitet jag inte värjer mig emot även om jag aldrig haft ett sådant uppsåt. Jag har en känsla av att det finns en styrka i det, i att det blivit politiska dikter automatiserat, icke viljestyrt, de har blivit politiska dikter för att mina känslor styrde dem åt det hållet, inte primärt intellektet.